Exempel

I följande exempel antas att textens brödtext har variabler med namnen $A$, $B$ och $C$.

Behåll samma förhållande mellan teckensnittsstorlekar i hela intervallet:

{\fs10\copyfit100 $A${\fs20\copyfit200 $B$}$C$}

$B$ återges alltid dubbelt så stort som resten av texten. När mycket text anges återges $A$ och $C$ med \fs10 och $B$ med \fs20. Med liten text använder $A$ och $C$ \fs100 och $B$ \fs200.

Konvertera till en vanlig stor teckenstorlek om bara en liten mängd text ritas:

{\copyfit100\fs10 $A${\fs20 $B$}$C$}

I den minsta änden av intervallet återges $B$ med \fs20, dubbelt så stor som $A$ och $C$ vid \fs10. All text ritas vid \fs100 (50 punkter) i den motsatta änden av intervallet.

Konvertera till en vanlig liten teckenstorlek om mycket text ska återges:

{\fs10\copyfit100 $A${\copyfit200 $B$}$C$}

All text ritas med \fs10 i den lilla änden av intervallet, medan $A$ och $C$ återges med \fs100 och $B$ med \fs200.

Inaktivera textpassning för ett inre textintervall:

{\fs10\copyfit100 $A${\fs50\copyfit0 $B$}$C$}

Teckensnittsstorleken för $A$ och $C$ kan variera mellan 10 och 100, medan $B$ alltid återges med \fs50.

Begränsa utdata till en enda rad, även om det finns mer lodrätt utrymme, men tillåt att det flödar över till ytterligare rader om för mycket text har angetts för att passa in på en enda rad vid \fs10:

{\fs10\copyfit100 \copyfitlines1 $A$}

Begränsa utdata till en enda rad, även om det finns mer lodrätt utrymme. Om för mycket text har angetts för att få plats på en rad vid \fs10 trunkeras den:

{\fs10\copyfit100 \copyfitmaxlines1 $A$}

Experience Manager